`

Ja det var längesen jag skrev i mitt blogg, vet att jag har varit dålig på detta!

Vad har jag gjort den senaste tiden?

Söpit, söpit och söpit -har verkligen blivit helg alkoholist! De vill jag erkänna! Snart blir de väl vardags med.
Nej skall försöka trappa ner de.

Sen har jag bott med Sandra den senaste veckan. har verkligen verkligen ställt upp för mig, så himla tacksam så det är inte sant. Tack sandra, du är verkligen en underbar vän, andra borde förstå de!

Ja nu har man börjat på en ny kurs, Omvårdnad, känns som det kommer bli tufft allstå. Vill ens inte tänka på de...pust!:(

Ja sen vill jag säga till alla som snackar en massa. Ja snacka ni på alltså. Är trött på allt snack men ingen gör något istället. De är ju ändå ni som förlorar på de. Varför inte ta reda på saker innan man snackar? Å sen är ni bättre själva? Sitter inte ni gör samma saker, och sen går och lever som ni inte har gjort något, som falska människor? Är det bättre?
Eller så säger ni till mig att jag är dålig umgänge för er, så går ni i hemlighet och gör en massa och inte vågar stå för de ni gör. Hur kan man ha ett sånt samvete egentligen?

Antingen eller, jag orkar inte mera och snart kommer ja ta ett beslut, hoppas mina föräldar förstår mig. De handlar inte bara om att ja inte vill utan jag orkar inte.

Anledningen till att jag skriver detta för första gången så alla kan läsa är att, ja öpnnade lite för dem jag älskar allra mest. Nu vet de vad jag vill och inte vill. Men sen sitter de kvar grejor som ja fortfarande inte kan berätta...

Jag är kanske negativ, men vet folk om vad jag har fått gå igenom? Vet folk att hela mitt korta liv har varit som en dokusåpa trots jag är bara 22 år? Vet folk att man har en smärta inom sig som man inte får väck? Som man bara vill slita bort. nej, jag tror inte de förstår....

jag har aldrig skrivit det här öppet tidigare men nu gör jag det....

Man kan fråga sig ibland,   Vad är meningen med mitt liv egentligen? Finns det någon meningen? Är detta allt?


Man får väl leva med det man har varit med om, de man känner, den smärtan. Sen får man se hur länge man orkar med den. 

......Life goes on.....